De tidigare nämnda självförtroendet höll inte i sig så länge. Adrenalinet har nu lagt sig och istället för att känna att de där fixa jag bra så undrar jag vad gjorde jag fel? vad kunde jag gjort bättre? missade jag något? Ja frågorna går runt runt i huvudet. Egentligen vet jag att jag gjorde de jag skulle, och hade jag gjort något fel så hade jag fått höra de direkt, ingen skulle låta mig göra fel i mitt arbete utan att direkt påpeka de. Vilket är viktigt, vi har hand om de minsta och ibland sköraste och då måste man hjälpas åt och lita på varandra i teamet.
Så trotts att mitt huvud säger att du gjorde allt du kunde så är de fortfarande en del som inte håller med. Efter att ha ältat med en kollega så känns de lite bättre men de är självklart tungt när de inte slutar som vi vill och förhoppningsvis kommer jag bli lite mer hårdhudad. Självklart känner jag för föräldrar osv men jag kan inte ta på mig deras sorg. Och de kan inte vara bra att älta så här i flera dagar men jag hoppas de släpper och att de dröjer innan jag hamnar här igen. Nästa gång ska de gå som jag vill!
Men jag är ovärdelig erfarenhet rikare och jag har lärt mig massor. Men de hade kännts bättre om de hade gjort någon nytta, Men jag får tänka så att jag gjorde allt jag kunde. Samtidigt som de känns fel att lära av ett sånt här fall så är de som min kollega sa, de här var ingen övning. Vi gjorde allt för att rädda vår patient och även om jag var den som hade ansvaret för stunden så hade mina mer erfarna kollegor koll på vad jag gjorde och skulle ha påtalat om de var något jag glömt. Och i slutet är de inte jag som står med ansvaret, de är läkaren och ibland spelar de ingen roll hur utbildad de är eller hur mycket erfarenhet de har. Vi kan tyvärr inte rädda alla.
