peanutandbean + one

denna sommar blev ju inte alls som jag tänkt, jag skulle ju jobba på fram till sista augusti och då bara ha tre veckor av väntan framför mig, men när kroppen vill annat är de bara att lyssna, efter att ha genomlevt en natt med förvärkar, vaknade varje timme av sammandragningar och när de sker och gör så ont att man vaknar när man sover i v 32 så är de dax att inse att jag måste ta de lugnt om jag inte vill ha en för tidig bebis och visst nu är han ju "färdig" så gott som bara lite hull som saknas men minst 4 veckor till ska han stanna inne om jag har något att säga till om så de blev till att få förlängd sjukskrivning, ville tillbaka på halvtid men inser att de går inte. Var ju så där lagom roligt att prata med chefen men hon är så förstående att de var inte jobbigt på så sätt men man känner sig ändå som en svikare, här ska man vara den extra för sommaren så blir jag dålig så då står de där utan hjälp men med en extra lön att betala, inte så kul. Men nu är de som de är, och de innebär också massor av dö tid!! MASSOR! håller redan på att få nå fel och då är de 8 veckor kvar! 8 veckor! de värsta är inet att jag måste vara hemma för de kan ju vara ganska trevligt, skulle kunan hinna få så mycket gjort men jag kan ju inte göra något. de senaste dagarna har jag haft otroligt ont och bara gjort mitt bästa för att ta mig igenom dagen men igår kunde jag faktiskt sova och vaknade utan att ha ont imorse, sen var de en fika på stan och en sväng till lindex för amningsbh och lie nya kläder till isabella under hela tiden mådde jag riktigt ok och tänkte gud vad skönt alla dagar kommer kanske inte vara så dåliga och vilan kanske funkar. men sen kom jag hem insåg att ett larm satt kvar på en bh så jag skynda migg tillbaka till affären vara bara en halvtimme till de stängde så jag var lite små stressad men jag hann och sen tog jag de så lugnt hem men inte hjälpte de, magen blev stenhård, gjorde jätte ont så jag fick stanna på varannat steg och de har inte släppt än, fortfarande stenhård och molvärk. och de av att jag stressade i 10 min för att hinna tillbaka. så de blir vekligen ingen mer stress för mig. får skaffa en lugn hobby, fixa fotaalbum eller likande. men nå grymt otålig känner jag mig nu. otålig och onyttig!

men jag ska tänka på mig och lille och föröska vara possitiv, de är bara 8 veckor av mitt liv och jag kommer få något så fint av de i slutänden och egentligen är de inte smärtan som stör mig mest de är känslan av att något är fel och ingen tror mig. åker ut och in på fölossning, hos bm och hc och alla säger att bebis mår bra men de vet inte varför jag har så ont. så de är att jag inte vet varför jag har ont som gör mig så orolig. kan inte sätta fingret på de men inte känns de bra. så abar de är en frisk unge som kommer ut i slutänden kommer jag vara så lycklig!