Känns lite tidigt att födda i vecka 29 + 2 men när jag i måndags fick akuta magsmärtor vart jag väldigt rädd att de faktiskt skulle bli så. Kände inga värkar eller sammandragningar så trodde egentligen inte de var förlossningen som startat men kände heller ingen bebis som rörde sig och trodde att de kunde vara nå fel med moderkakan och att bebis måste ut av den anledningen. Hur som hellst så blev de en ambulans till förlossningen och där massor av undersökningar. Men ganska snabbt kunde man konstatera att bebis mådde bra och att de "bara" var jag som hade ont. smärtan höll i sig så de blev massor av blodprover tagna och ultraljud av galla, njurar och blindtarm. ganska snart kunde man utesluta gallan och njurarna så då var de bara blindtarmen kvar. så de blev observation för att se om mina infektionsvärden gick upp. De sista man vill höra talas om när man är gravid är ju en operation så jag är glad att proverna fortsatte komma tillbaka ok. Så efter ett dygn på förlossningen med massor av prover och ctg kurvor så fick jag äntligen komma hem. Egentligen så hittade de inte vad som var fel men smärtan gav sig och så länge bebis mår bra så kan jag vila bättre hemma. Och hemma får jag äta, eftersom de var misstänkt blindtarm så var jag fastande under nästan hela tiden på sjukhuset och man blir inte speceillt mätt på dropp kan jag meddela. visst man håller sig pig men de känns ändå i magen att de är helt tomt. tillslut viste jag inte om jag hade ont eller bara var hungrig. Jag har ingen riktig matlust just nu dä jag fortfarande mår allmänt däligt men scott "tvingar" i mig mat lite men ofta så de är väl bra antar jag.
Just nu är de vila som gäller, mamma kom ner och tog sen med sig barnen upp så de är på äventyr hos mormor och morfar i två dagar medans jag får sova och göra absolut inget, konstig känsla men de behövs nog. Fast de var längesen (om någonsin) som huset var helt barnfritt. När jag vaknade imorse var de inge barnprogram på och ingen som ville ha chokladmjölk så fort jag vissade mitt ansikte. heller ingen som gav mig en stor kram. Förhoppnigsvis orkar vi åka och hämta dem imorgon. Konstigt hur man kan sakna någon så mycket på så kort tid. Men nu ska jag återgå till att vila.
